|
Att hålla på ÖIS är en fråga om
livsfilosofi - Björn Afzelius - |
| 3 |
Denna text är tagen från boken Från A till ÖIS, den innehåller förutom dussinet liknande texter även en genomgång av ÖIS historia. |
Det började på Råsunda Fotbollsstadion den 31 maj 1959. Jag var då tolv år och bodde med familjen i en söderförort till Stockholm. Bodde man på söder så höll man på Hammarby, utom i min trappuppgång. Där höll man egendomligt nog på Djurgården. Alla ungar i kvarteret spelade fotboll efter plugget och på söndagarna cyklade man Johanneshov IP, numera Söderstadion och såg Bajen. Eller till Stadion och såg Djurgår'n. Men det vågade man inte berätta hemma. Att cykla genom Stockholm, från Hökarängen till Valhallavägen, vid tolv års ålder var strängt förbjudet, även av de fäder som själva höll på DIF. En sak var dock aldrig aktuell: Att cykla till Solna och se på AIK. Det var en principsak på söder. Man förnekade helt enkelt AIK's existens. Så det blev mest Bajen. Dom var nykomlingar det året, och vi ungar brukade sitta på stenmuren bakom ena målet och kolla in "Råttan Boman, "Larsa" Johansson, "Ya" Skoglund och dom andra när dom snurrade upp det ena "bonngänget" efter det andra och vi hjälpte i talkörer Lasse Wretman i målet när han ibland rusade fyrtio meter rakt ut på planen och vrålade "DEN ÄR MIN!!!" Se'n cyklade man hem och spelade om matchen på gården gång på gång, tills mörkret föll och maten stod på bordet. Dom lirar med glimten i ögat Pappa hade själv spelat back i Husqvarna IF och stödde mitt intresse för fotboll även om han ansåg att Stockholmsskolan, trots Bajen, var andefattigare än Göteborgsskolan. Han brukade säja: "Spelare som Rydell, Gren eller Bebben kan endast komma från Göteborg. Det är annorlunda där. Dom lirar som dom talar, med glimten i ögat." Detta var ingenting jag begrep. Det räckte väl med att vinna, att trycka in en strut mer än dom andra. Se på Djurgår'n sa jag, "Dom har inte förlorat en enda match i år. Det går inte att göra mål på det försvaret. Det räcker med ett mål framåt så vinner dom." Pappa brydde sig inte om att förklara. "Vänta till IFK eller ÖIS kommer hit, då skall jag gå med." ÖIS? Vadå ÖIS? ÖIS kom alltså den 31 maj 1959. Det var Djurgården som tog emot en strålande klar och solig dag på Råsunda. Pappa och jag for dit i bil. Det var första gången jag såg Solna Fotbollsstadion, och det var första gången jag såg ÖIS. DIF hade det starkaste och mest rutinerade försvaret i klubbens historia, ÖIS' lag bestod av enbart debutanter. Det var nitton år sedan dom senast var i allsvenskan. DIF var obesegrat, ÖIS hade släppt in tretton mål på de sju första matcherna. Det var med andra ord avgjort på förhand, det räckte att läsa i matchprogrammet så stod detta klart. Låt mig nämna några namn i DIF's laguppställning så förstår ni: "Lill-lappen" Hellström, Lasse Broström, "Tjalle" Mild, "Sigge" Parling, "Knivsta" Sandberg och Arne Arvidsson, målvakten. Detta var betong, detta var Berlinmuren, detta var järnridån, detta var Matterhorn. Detta var oslagbart. DIF behövde inga forwards, dom hade FÖRSVARET. ÖIS dansade in som ystra kalvar ÖIS hade inget försvar, ÖIS har aldrig haft något försvar, och jag hoppas vid Gud att dom aldrig får ett. ÖIS hade något annat, något dom alltid haft som dom, vid Gud, alltid måste ha: Dom hade glimten. Dom hade finterna. Dom hade mungiporna uppe. Dom hade fantasin. Dom hade tekniken. Dom hade solen i sitt hår. DOM HADE ROLIGT. DIF's spelare plöjde in på gräsmattan före avspark likt en flock frustande noshörningar, ÖIS's spelare dansade in som ystra kalvar. Jag tänkte: "Vilka vackra färger. Rött och blått." "Titta på nian" sa pappa "han spelar i landslaget. Synd att dom inte möter Bajen, då hade han kunnat visa upp sej. Idag blir det nog inget." "Nian" hette Agne Simonsson, det största geni svensk fotboll någonsin skådat. Domaren blåste igång och nu följde de mest bisarra 45 minuter fotboll jag till denna dag haft förmånen att bevittna. Det var inte två lag som möttes, det liknade inte fotboll, det liknade inget annat heller, det gick utanför referenserna. Det som skedde på gräsmattan bemöttes inte med applåder eller visslingar eller hejaramsor utan med en öronbedövande tystnad. Då och då lät det som kraftiga vindar i den stilla luften, det var allt. Det var när åskådarna hämtade andan och blåste ut igen. Jag tror inte en enda åskådare så mycket som blinkade under dessa första 45 minuter, man endast stirrade på klentroget på skådespelet nedanför. Detta kunde inte vara möjligt! "Matchen" blev en uppgörelse mellan sex personer; ÖIS' fem forwards och DIF's målvakt Arne Arvidsson. Jag har många gånger efteråt frågat mej vad som var störst denna eftermiddag, ÖIS'anfallsspel eller Arvidssons målvaktsspel. Jag vet fortfarande inte. Järnkaminerna blev slalompinnar Alla järnkaminerna i DIF's försvar reducerades omgående till slalompinnar som ÖIS' forwards fläktade förbi efter behag. DIF's forwards och ÖIS' försvar promenerade runt i solskenet på ena planhalvan och pratade med varandra eller betraktade stillsamt vad som skedde vid det andra målet. Agne Simonsson, Bengt-Göran Johansson, "Tölö" Kristensson, Rolf Wetterlind och Rune Börjesson fullständigt bombarderade den övergivne Arvidsson under 45 osannolika minuter. Han gjorde idioträddningar på närskott, långskott, bredsidor, kanonskott, lobbar, bakåtnickar, språngskallar och klacksparkar. Han gjorde dubbelräddningar, trippelräddningar, han tippade bollen i stolparna, i ribban, han klistrade, boxade, tjurrusade, krälade genomblöt, svärande, frustande och gråtande omkring på marken inför denna infernaliska eldgivning. Våg på våg, minut på minut. Till slut brast det. Naturligtvis. Bollen for som ett spjut över marken, utan att sjunka en millimeter, rakt in i nätgaveln som fick formen av en stjärngossemössa Jag minns inte vem som sköt. Förmodligen var det Rune Börjesson. Han var den typen av skytt. Och förmodligen fick han bollen i steget av Agne Simonsson. Han var den typen av framspelare. Förtrollningen var bruten. Bollen låg i målet. Alla såg det tydligt. Arvidsson låg nästan orörlig på rygg över mållinjen. Endast bröstkorgen rörde sig i mäktiga hävningar. Åskådarna rätade på ryggarna och fåglarna började sjunga igen. I halvtid ledde ÖIS med 1-0. Det kunde varit 5-0. Eller 15-0. Det var ointressant. Matchen var slut. Det blev 2-2. DIF fick in två tåfjuttar på lika många anfall i andra halvlek innan ett lojt ÖIS ryckte upp sej mot slutet och kvitterade. Det var ett anständighetskrav. Att inte förlora. Men det var ointressant. DIF vann allsvenskan det året, ÖIS hade inte vunnit sedan 1928. Det var också ointressant. Alla som såg dessa 45 minuter på Råsunda den 31 maj 1959 vet vad som var intressant, och de skulle, vid förfrågan, gladeligen förstå varför tolvåringen från denna dag blev ÖIS-are livet ut. Alla härliga storförluster |